MÖTE MED KRÅKA

Morgon. Hon satt där redan när jag öppnade porten. På soptunnan. Runt omkring på marken låg de sopor utspridda som inte fått plats i de överfyllda tunnorna. Jag tvärstannade, hon var verkligen motbjudande. På undersidan av näbben satt en lökring fastkilad, den dinglade lätt som ett smycke när hon vred på huvudet och såg på mig. Blicken var kall. Blanka registrerande pupiller. Jag vågade inte andas. Det var min rädsla hon fått korn på, det var den som hejdat vingarnas flykt mot taken. Jag darrade. Korta maktlösa andetag. Hon vädrade skräcken, hon anade den och fångade den. I samma ögonblick ilade en våldsam upphetsning genom henne kropp, hon fällde ut vingarna och lyfte huvudet. Öppnade den svarta näbben, jag såg hennes tunga därinne. Snabb som en skallerormsstjärt. Skriket skar genom morgonen.
Skräckslagen släppte jag porten, sprang genom regnvåta buskage upp mot kullen. Halkade i geggan och föll mot allt det slirigt hala. Upp på fötter. Ramlade igen. När jag äntligen nådde vägen vågade jag inte vända mig om, jag hörde hennes djupa djuriska läte. Kluckande skratt. Kände hennes blickar i ryggen. Mot bron och Gullmarsplan, sprang jag, med bultande hjärta och taniga ben, som i sången med Mikael Wiehe. Med skillnaden att kråkan inte alls var död, hon satt på soptunnan och såg länge efter mig. Tills jag inte längre syntes. Då strök hon den långa näbben över vingaxeln, burrade upp sig. Njöt en stund den mäktiga känslan min rädsla fyllt henne med, den påminde henne om varmt rått kött. Hon knyckte på huvudet och plirade förväntansfullt mot porten.